Imagine my surprise when you loved me back

Vissa saker går knappt att förklara. Jag återupptog kontakt med en gammal bekant, en vän. Inga av de vanliga hälsningsfraserna utbyttes, däremot frågade jag om han fortfarande elvispade sitt potatismos? Ja, svarade han, men hur kom du att tänka på mig? Just den förklaringen var simpel, Marcus frågade mig en kväll om jag ångrade något i mitt liv och jag ångrar att jag inte hjälpte denne vän när han behövde mig vid ett tillfälle för dessa fem år sedan. Jag berättade det här för honom och han svarade 

"otippat, du har alltid en kille". 

Men va!? Du kan inte kalla Marcus för "en kille" tänkte jag, förstår du inte hur mitt liv har förändrats? Förstår du inte att jag har hittat rätt? Förstår du inte hur jag varje dag påminner mig själv om hur lycklig jag är, att jag aldrig slutar vara tacksam för varje timme, minut, sekund jag får leva mitt liv jag lever idag? Förstår du inte hur jag har utvecklats som människa med hjälp av han du kallar "en kille", hur han har fått mig att tro på mig själv, hur han har fått mig att förstå att inte ens mina egna tankar kan dra ner mig i något mindre lyckligt än eufori? Förstår du inte att han du kallar "en kille" har fått mig att kvadrupelkolla varje gång jag går över ett övergångsställe, för jag vill helt enkelt inte ge ödet chansen att ta mig ifrån honom? Men, jag tror inte någon kan förstå, så jag svarar

"det är annorlunda nu"