tentaångest på ett papper

Det är ett tufft val att börja studera vidare på högskola, universitet eller valfritt högre lärosäte. Inte nog med att du har tagit dig igenom nio år av obligatorisk skolgång, sedan har du fortsatt av bara farten in på ett gymnasium i tre år som egentligen är valfritt men som alla går ändå för det är inte okej att inte göra det i dagens samhälle.
Sen väljer du, det finns mycket att välja mellan. Jobba, resa, plugga, slöa. Plugga nå snabb yrkesutbildning för att få ett jobb, eller bara köra direkt, ta första bästa jobb för man måste ju ha stålars! Eller var du en av dom som tänkte, äh jag tar det lite lugnt, finns ju a-kassa.
Jag avundas er som lyckas utan att studera vidare. Jag avundas er som har ett jobb där ni tjänar bra och är av ett slag som gör att om ni nu skulle råka få sparken så finns det nya jobb för er, för ni är eftertraktade. Jag avundas er som vågade. Er avundas jag.
För själv gjorde jag det svåra valet att studera vidare. Och tyvärr blev det ett missförstånd med mig själv vilket innebar att jag nu har två år i mitt universitetsbaggage som jag inte har fått användning för hittills. Som om de tre och ett halvt åren jag studerar nu inte är nog.
Som om det är en självklarhet att mitt självförtroende inte har ett bäst före datum, som om det tål konstant press under dessa nästan sex år jag kommer att ha studerat vid universitet och högskolor. Som om alla nederlag skulle göra mig starkare, som om varje underkänt skulle motivera mig mer. Nej, det är tufft, och man måste vara stark.
När jag är nära att ge upp finns det bara min framtida verksamhet som motivera mig. Jag vill ut dit. Jag vill bli en av er som jobbar, som känner er starka i er roll i samhället. Som tillför något. Jag vill inte vara ägd längre, belåna mig för psykiskt lidande.
Att sitta i ett klassrum och bli bedömd, det är vad mina dagar går ut på. Jag sitter där, pratar eller inte, bedömd blir jag ändå. Av mina klasskamrater, definitivt, om inte annat när jag bedömer dom själv, för då bedömer jag samtidigt mig själv. Av mina föreläsare. Av mina examinatorer. Hela tiden bedöms man, det är vad hela skolväsendet går ut på. Bli godkänd, annars kan du inte använda dig av det. Vad är personlig utveckling om du inte bli godkänd?
Trots framgångar kan jag inte påstå att mitt självförtroende är på topp. Varje tenta känns lika osäker. Varje inlämning lika tveksam. För man vet aldrig om man är bra nog, om man duger.